Underfunderligheter

Nu är det kväll fina Du och jag hoppas att Du haft en fin söndag!

 

Mina tankar idag handlar om att inte bli hörd, att inte nå fram eller att bli hörd men ignorerad. Det behöver inte handla om viktiga, stora saker, utan även om små önskemål eller något som Du känner vibrera inom Dig och som Du bara måste få sätta Din fot på, sätta Ditt namn på. Det vibrerar för att det är viktigt för just Dig och det kommer inte sluta vibrera…Du kanske slutar öppna munnen och visar Ditt hjärta, kanske tystnar Du en aning, funderar över vilket som är bäst; öppna munnen och ”tjata” om det som pulserar inom Dig, eller fortsätta känna Dig småtrampad på och inte säga något alls.

Alla har vi ansvar att stå upp för oss själva, låta världen veta att just Du finns men ansvaret kan kännas tungt. Riskerna som kommer med ren och skär integritet kan ibland vara stora. Men ska man sluta stå upp för sig själv bara för att andra ska få en lättare tid i tillvaron, bara för att de inte lyssnar på Dig när hela Du pulserar och vibrerar av en stark önskan att bara bli Hörd?

Att stå för sin viljestyrka och egensinnighet är vikigt, för det finns bara en Du! Glöm aldrig det: Du finns! Och ingen är som Du!

Jag har ofta starka åsikter och hamnar lätt i uppmärksamhetens fokus och att känna mig hörd och därmed bekräftad, är något som jag stått upp för sedan jag var barn. Jag tar upp ämnet nu för på sista tiden har jag känt mig mer och mer tillplattad, ignorerad och jag märker att jag lägger en tung börda fylld av skam på mig själv bara för att jag vill bli hörd. Jag har börjat skämmas för att det är så viktigt för mig. Jag är rädd att jag börjar suddas bort, det jag säger verkar inte vara viktigt och jag som person verkar ha tappat i värde.

Jag tror att namnbyte skulle kunna passa in i mitt liv just nu och mitt nya namn skulle kunna bli Grekland. Grekland kämpar med allt vad de har för att komma upp i värde igen, att inte bli förvisad till utkanten. Det är en kamp och de slåss med näbbar och klor för att fortsätta bli hörda. Viljestyrkan är stor! De är inte redo att ge upp än och vi måste fortsätta lyssna, bekräfta och respektera! Vibrationen har inte slutat mullra.Så just nu känner jag mig som Grekland, önskan att bli hörd och respekterad får det att mullra, vibrera och pulsera inom mig.

 

Frågan jag ställer mig ikväll är: Sedan när blev jag rädd för att öppna munnen? Vad hände? Vilket är starkast: Skammen som kommer av behovet att bli hörd, eller den mullrande vibrationen som vill stå upp för den jag är?

 

Jag hoppas på det vibrerande inom mig som kämpar för att jag inte ska sluta öppna munnen helt.

 

Må gott mina Vänner! /L

Hej Vacker! Hoppas att Du har en härlig lördag!

Själv har jag befunnit mig ute i skogens bus fyllt med hemligheter, jagat och letat efter svamp och njutit av dagen!

Ibland får man leta länge och hårt, riktigt dyka ner bland blask, vatten, mossa och älgbajs för att hitta det man söker, vilket jag givetvis gjorde. Tur att min vän hade extra strumpor men jädrans vad jag låg i för att få tag på rackarna!

Men trots infångade svampar, så är ändå dagens vackraste skörd från ICA...Bildbevis ses nedan ;)

Njut mina Vänner och var rädda om Er! Allt gott/ L

Godmorgon fina Du!

Jag har legat och vridit och vänt mig, grubblat sönder kudden sönder och samman. Dreglat. Varför är det så att vissa personlighetsdrag anses som "bättre", "finare" och har vi dem inte, så måste vi jobba hårt för att nå dit, till "övermänniskorna".

Tänkt om alla "vetare" har fel! Exempelvis så har jag alltid fått höra att jag inte har något tålamod...Jag ska jobba på mitt tålamod, som tydligen då inte finns. Jobbar jag på det blir jag en bättre och ljusare människa, nästan helig som Påven.

Men jag vill vända på det! Jag kanske inte har lust att vänta år ut och år in på att något ska blir gjort, jag orkar inte stå och le åt alla långsamma människor som vill "fundera och ta sin tid". Jag blir hysterisk! Tänk om det faktiskt är de som måste öva upp ett högre tempo istället för att tvinga ner oss "snabbisar" till deras fluffiga värld där alla äter långsamt, pratar långsamt, skriver långsamt, tänker långsamt...allt tar tid och vi alla vet att tid nog är det enda vi inte har obegränsat.

Allt annat finns i överflöd eller bara i flöd..oflöd...men inte begränsat. Tar förhållandet slut, ja då skaffar du ett nytt och bestämmer dej för att bli kär igen. Tar pengarna slut, skaffa då olika kreditkort och i värsta fall så rånar du en bank (det finns ju så många och öppettiderna står tydligt på dörrarna). Får du inga barn, nej då får du inga barn och då får du antingen ljuga och säga att du aldrig velat ha barn, det är inte din grej liksom. Eller så tar du tag i saken och får till det med någon snubbe, en "dude" från bowlinghallen som sen befruktar dig, eller så åker du till Danmark för att bli "behandlad" och resultatet blir förhoppningsvis en vacker, änglalik graviditet med en eller flera bebisar efter nio månader. I värsta fall snor du ett barn, men det skriver jag bara som "ett-värsta-fall-scenario" för stöld är olagligt och straffbart och oftast tillhör barnet/barnen en familj.

Så återigen, tid är begränsat så sluta tryck ner oss "tålamodslösa" människor! Utan oss skulle inte jorden gå runt. Och jag vet, vi kompromissar sällan, det hör liksom till paketet - inget tålamod, inget vidare kompromisstänk. Men det är ju bara för att vi jobbar stenhårt med att få alla långsamma människor att röra sig framåt.

Så nästa gång någon helig filur ler/skrattar åt mitt då obefintliga tålamod, blir det allvarlig ass-kicking! Påven och jag har aldrig varit polare i alla fall. Tror inte ens att jag skulle vilja ha honom på min Facebook. Eller det kanske skulle underhålla mig...en liten påve hit och en liten påve dit.

Då kommer vi in på ett annat personlighetsdrag, min favorit. Nämligen sarkasmen/ironin/humorn!

Jag är sarkastisk från hårbotten och ner till fotsvampen. Jag är ironisk på gränsen till odräglig och jag skrattar hejdlöst åt mina egna och andras fadäser, tankar, funderingar, handlingar, skämt eller liv...Människor utan detta personlighetsdrag är ointressanta för mig, de tröttar ut mig med sitt gråa och långsamma tänk - jag anar ett skrämmande mönster: är det så att människor med mycket tålamod även saknar humor/sarkasm/ironi? Hua?! Jag hoppas till paradiset att det inte är så...

Tänk vad tråkig världen skulle bli utan oss kockosbollar! Utan oss som skrattar, skämtar, narrar (i viss mån), ställer till hyss och helt enkelt ha lätt till skratt och inte tar sej själva så förbannat allvarligt! Bjuder på sig själva! Som Påven - nu är han här igen! Skrattar han? Kan han liksom dra någon biblisk liten satir? Sitta och småfnissa åt Adam och Eva? För alla vet ju att man är en idiot om man INTE åt äpplet. Undrar om han inför "Casual Friday" i Vatikanen och alla släpper loss till Eddie Meduza eller dreglar över bilder på Mikael Persbrandt? Nej, varför skulle de det, varför skulle Meduza och Persbrandt vara där? Den ena är sorgligt nog död och befinner sig redan i paradiset och den andra skulle vägra betala klippkort för att ta sig till och från den heliga Vatikanen. Men OM Påven och hans allierade släpper loss, så hoppas jag att de i alla fall kan fnissa lite åt Jesus skridskoåkning och filmer om besatta personer...och jag hoppas att de har fika, annars skulle inte jag ha varit där...komma in en extra dag till jobbet utan fika, nä, "classless". och jag hoppas att den heligaste av dem alla har bakat Hallongrottor!

Nu har jag helt tappat bort den röda tråden i detta inlägg men jag tror att vi kan säga att detta har vi lärt oss: Tålamodslösa människor är snäppet vassare och får jorden att gå runt (Påven säger att Gud rullar runt planeten men det tror väl ingen på riktigt på?) och att sarkasm/ironi och skratt behövs för att alla ska stå ut och kunna leva tillsammans i vacker symbios med helande krafter.

 

Eller så är den röda tråden vår Heliga Påve... 

Så, med det sagt önskar jag Er alla en fin dag! /L

Hej Vacker! Hur mår du?

Ja, då har jag blivit med blogg, jag har plaskat in i bloggträsket som jag så länge arrogant undvikit och varit stolt över att JAG minsann inte läser bloggar....Fast visst läser jag någon enstaka blogg, men bara ibland...och de är få i antal...och jag läser dem bara när ingen ser, för då känns det som att ingen ser eller vet och då är jag inte "otrogen".

Men det här med att vända ut och in på sig själv och berätta allt om sitt liv och vad som händer är något jag inte förstår, tycker om eller stödjer...jag avskyr det nog om jag ska vara ärlig...avskyr när andra inte håller sig inom ramarna. För visst måste det finnas en gräns för hur mycket man blottar hela sin smutstvätt? Eller är det jag som är pryd? Ordningsman? Befäl? Flundra med attityd? Är jag en liten bajsflundra med attityd alltså? Fel attityd dessutom kanske?

Jag vet inte men här sitter jag nu, skriver mitt första blogginlägg, funderar på att önska mig själv lycka till (min terapeut hade inte så mycket material ang mig at jobba med i början så hon slängde ur sig den frasen konstant (enligt mig) -"Lycka till med det" och satan vad det retade gallfeber på mig! Men hehe...

Kan jag önska mig själv lycka till med bloggvärlden så kan jag komma att berätta om frost i paradiset, pannkakor med svansar och hur jag än anstränger mig så lyckas jag gå vilse i el-ljusspår..får ringa till Eniro och be om vägbeskrivning från berget och hem till mig och om varför inte fysikens omöjliga tamponglagar gäller vid fritt fall? Eller mina kvällsbesök på ICA iklädd pyjamas eller med stort hål i brallan som jag inte sett...eller mina besök till IKEA efter att jag tagit sömntablett...

Ja, jag ger det ett försök...som min kära vän just sa: "Det är fascinerande hur en person som är så intelligent kan göra så mycket korkade och knäppa saker"! Tack för den liksom... (just nu sitter jag odrälig och skriker undrande hur ordet "fascinerande" stavas!, som den "ord-fascist" jag är!)

Så, lycka till! Till er eventuella läsare och till mig själv! /L